Möhippan försöker slå mynt av samma koncept vi sett i Bridesmaids och Baksmällan. Någon ska gifta sig och det kommer gå åt skogen på möhippan.
Möhippan är en gräslig film och det är det snällaste jag kan förmå mig att skriva om den. För att vara en ”komedi” förutsätter jag att den ska framkalla skratt, men tårar av ångest ligger närmre till hands.
Även om Bridesmaids inte var någon större film tar Möhippan glatt rygg på den och kastar sig glatt ner i spyor och drogdimma för att sedan skölja ner det med sprit och överdoserande. Bridesmaids, inte någon större favorit hos recensenten, hade i alla fall ett uns komik och en antydan till hjärta medan Möhippan är gjord med ett dollargrin och helt utan fingertoppskänsla.
Att Kirsten Dunst har sjunkit som en gråsten i karriären är uppenbart. Att hon är med i Möhippan medför också att 11-årsgränsen är självklar, vilket i sin tur beskriver vilken typ av film det är i jämförelse med Bridesmaids och Baksmällan. Den kommer vara snäll med avseende på våld, sex och naket. Det mest vågade är dialoger om kokain och avsugningar samt strippor som har kläderna på sig. Det senare klart motsägelsefullt, jag vet.
Vad går filmen ut på? De tre brudtärnorna är skitstövlar och har sönder brudklänningen på kvällen innan bröllopet. Kommer de hinna laga klänningen innan bröllopet trots att de är höga som skyskrapor på kokain? Vem bryr sig? Karaktärerna i filmen är lika avskyvärda som manuset. De är självupptagna debila mobbare som uppför sig därefter, men det är tydligen okej för i andra halvan av filmen förklaras det av att de hade det jobbigt under sin tid i high school. Att filmskaparna tror att publiken ska ha någon som helst sympati för cyniska själlösa karaktärer övergår mitt förstånd.