Ett förälskat par längtar efter att gifta sig, men den blivande brudens besatthet av perfektionism, blandat med mer praktiska problem som fullbokade lokaler, gör att kärleken till slut stagnerar. Till slut tappar de bägge två gnistan och förväntningarna inför bröllopet som aldrig verkar bli av.
Tom och Violet (Jason Segel, Mupparna och Emily Blunt, Looper) bor i San Fransisco där de efter att ha blivit blixtförälskade på en nyårsfest, ett år senare förlovar sig. Inför deras fötter ligger den varmt emotsedda framtiden, med barn, karriär och ett grandiost och oförglömligt bröllop som ska sparka igång hela drömtillvaron. Men som filmens titel skvallrar om varar förlovningen längre än de planerade, då just deras planerande är en stor bov i varför det drar ut på tiden. Av någon outgrundlig anledning så kan de inte bara dra iväg och gifta sig, de måste krångla till det, tills både de, deras omgivning och även jag blir galna.
Det verkar omöjligt för paret att komma till skott, mängder av olika skäl orsakar problem och sätter stopp för planerna. Den stora dagens datum flyttas hela tiden fram och till slut hinner Violets syster Suzie gänga sig med Toms bäste vän Alex. Tom, som trivs med sitt arbete som kock, tvekar ändå inte när Violet får ett karriärmässigt drömerbjudande och säger genast upp sig för att de tillsammans nu ska kunna flytta till Michigan. Violet ska arbeta som forskare med psykologiska experiment som hennes expertområde, medan Tom får börja om och leta efter ett nytt restaurangjobb. Vad som skulle bli en tillfällig flytt drar ut på tiden och flera av deras familjemedlemmar hinner även gå ur tiden, och alla har de sett fram emot att närvara på detta bröllop som likt en blöt sorgefilt ligger över filmen.
Det tråkiga med En långvarig förlovning, förlåt – The Five-Year Engagement, är att så här fortsätter det i all oändlighet. Utöver de sedvanliga segmenten där kärleken sätts på prov samt där tveksamheter och svek gör sig påminda, så händer det egentligen ingenting som är värt att återge. Don Johnsons och Melanie Griffiths dotter, tillika Tippi Hedrens barnbarn – Dakota Johnson, dyker upp i en liten roll och jag fortsätter med att checka av mindre kända namn som skymtar i filmen, som ett litet roande sidoprojekt under de allra mest bedövande stunderna. Komikern Brian Posehn är ytterligare ett sådant namn. Skämten fungerar inte alls på mig och faller till nittiofem procent platt och övriga fem resulterar på sin höjd i ett vagt igenkännande. Att man vet hur det kommer att sluta är förstås ingen vidare morot och till slut kan man knappast hålla sig ifrån att snegla på räkneverket, samtidigt som man förbannar filmen för att ha tagit udden av ens lördagskväll.
Det är alltså inte bara parets bröllop som blir uppskjutet, filmen har oerhört svårt för att komma till poängerna. Om det ska vara så här tjatigt och dras i långbänk så måste man presentera några sidokaraktärer som livar upp filmen, men det saknas tyvärr välskrivna sådana. De två huvudkaraktärerna är alldeles för vanliga och ointressanta för att detta skulle kunna bli en lyckad romantisk komedi i det redan för länge sedan överfulla bröllopsfacket. När filmen mycket kort lämnar komedibiten och svävar iväg lite mer mot ett skojfritt relationsdrama, blir det en helt annan film. Toms utveckling mot en allt dystrare livssituation som måste brytas, illustreras exempelvis med hjälp av ett slarvigare yttre, där ett yvigt skägg blir grädde på moset. Wow, då känner jag många som borde skärpa sig. Jag önskar att man hade försökt anstränga sig med att skriva ett roligare manus istället, alternativt koncentrerat sig på att göra en svart komedi, nu blir det ingenting av något av dem.
Filmens regissör är Nicholas Stoller som låg bakom Dumpad och i producentledet hittar man ett ständigt återkommande namn som Judd Apatow, med massor av populära filmer på sitt CV. Jag tyckte att till exempel Bridesmaids var halvskräpig, men där fanns åtminstone en del lustigheter inkluderade, medan man här har en på tok för tråkig story för att den ska kunna bäras fram i två timmar av fyra par sluttande humoraxlar. Jag vet inte om jag saknar en skarpare manuspenna än firma Segel/Stoller mäktar med, men att något väsentligt inte är på plats står helt klart och personligen tycker jag att lite mörkare humor alltid sitter fint. Det blir Toms polare Alex som får stå för de lite utflippade delarna, men det finns inte en chans att rädda det här manuset som inte är direkt dåligt, bara så in i bomben trist och alldeles för småmysigt vardagligt för min dagsform.
Huvudrollerna är visserligen välspelade, men det ser ut som att de verkligen kämpar sig fram i en film som aldrig tar fart. Det blir dock aldrig sådär onaturligt och dunderfånigt som i en bröllopskomedi med till exempel Katherine Heigl och det är, hur konstigt det än låter – lika mycket en liten tröst, som det faktiskt saknas. Man ger ju sig på en sådan här film med relativt små förhoppningar om att den ska bjuda upp till dans och i alla fall inte vagga en till sömns. Det enda The Five-Year Engagement lyckas göra för mig, är att locka till att byta till en film om en riktigt uppslitande skilsmässa. Det får bli att se om en av mina favoritfilmer – Kramer vs. Kramer, som en direkt motreaktion för att städa bort detta tradiga verk ur kroppen.
Jag har ingen munter känsla i sinnet när jag efter drygt två timmar av tråkfilm ska plöja igenom mer än tre timmar av extramaterial, trots att det naturligtvis alltid är trevligt med en fullmatad utgåva. Här hittar man mängder av bortklippta, förlängda och alternativa scener som knappast kan lämna någon som gillar filmen besviken. Och några av scenerna var dessutom roligare än de i filmen, bland annat en både bort- och vingklippt vulgärt talande kalkon. Både tråkigt och lite passande att just den fågeln saknades.